Pluttan somnade tillslut så nu sitter jag här vid datorn, kunde inte låta bli att kika in här på bloggen, det är ju så kul och befriande att få skriva ner alla känslor och tankar såhär! 😉
Vet ni vad jag känner starkare för varje dag? Att jag verkligen INTE vill göra om det här med ”jaga-plus-vara preggo-föda barn-rubbad sömn-fortsätta vara riktigt låst!” Det känns som att jag har fått ro i själen nu sen Ines kom, har inte samma bebissug som jag har haft tidigare och hoppas att det förblir så. Jag är så förbannat trött på att aldrig komma nån vart, man tar ett steg fram och sen står man på ruta ett igen!
Jag ångrar ingenting av de beslut vi har fattat och att vi nu har tre barn tätt, det är det bästa jag har gjort även om det är tufft! Det så jäkla perfekt nu och jag älskar att de är så tätt, fördelarna kommer komma mer och mer!
Men jag ska vara ärlig och säga att vi föräldrar är väldigt slitna, mest mentalt faktiskt. Tålamodet är inte den bästa, nerverna ligger utanpå kroppen typ, man är jämt trött och stressad, frustrerad, alltid låst, ljudnivå på max hela tiden, kaos. Så har det varit i snart 4 år, varje dag! Klart att det tär på en! Det får fan räcka nu.
Tänk er, först gå upp 23 kg och haft alla gravidkrämpor som finns nästan, tortyr i 42 veckor, lång förlossning på 46 timmar, extrem kolik på första barnet, förlossningsdepression, kämpa bort 27 kg bara för att bli gravid igen direkt och gå upp 22 kg, må som ett preggo och samtidigt ta hand om en bebis, förlossning utan smärtlindring som ej var frivilligt, kolikbebis igen och ha två bebisar med lite olika behov, kämpa bort 27 kg igen, börja jobba efter 2 år och nästan gå under av stress av att få ihop allt med familj-renovering-gård-hushåll-jobb-livet som småbarnsförälder, aldrig få sova hela nätter, vara med om en hemsk period i mitt liv som jag har valt att inte skriva om på bloggen, gravid igen, gå upp 30 kg, föda barn utan smärtlindring igen, bebis hade inte kolik men komjölksöverkänslighet som gett magknip, 3 blöjbarn, passande, bärande, rulla vagnar, barn vakna på nätterna, trotsåldrar..Det är mitt liv de senaste 4,5 åren!
Det är lixom lite uttjatat nu..
Nu vill jag gå framåt och INTE börja om ännu en gång, jag vill förbli smal och inte vara så låst. Jag vill också kunna t.ex. kratta löv på tomten utan att spy eller svimma ( gravid) eller behöva bära barn/rulla vagnen/jaga barn. JAG vill kunna göra mer saker.
Det här längtar jag så enormt mycket efter och drömmer om:
- Ha fredagsmys i form av en tacoskväll allihopa och kolla på ett familjeprogram utan skrik, kladd, bus och att behöva sätta fast Mini i ikeastolen för att inte bryta ihop haha..
- Åka iväg nånstans utan att släpa med vagn och skötväska..
- Kunna PRATA med mina barn, inte försöka tolka vad de menar hela tiden..
- Slippa byta blöjor..
- Få sova en hel natt, helst utan barn i sängen..
- Spela spel som man själv tycker är kul också..
- Läsa en saga där de faktiskt lyssnar på hela texten..
- Inte vara rädd att nån ska sticka ifrån mig när vi t.ex. är i en galleria..
- Att de kan leka själva inne på sina rum och inte måste vara på exakt samma fläck som mig hela tiden..
- Att få kissa och skita ifred!
- Att få städa i lugn och ro..
- Att kunna hota med konsekvenser, t.ex. dataförbud/inget godis om det behövs lixom..
- Att kunna ta med alla tre barnen själv på massa olika saker som jag helst undviker nu..
Nu älskar jag åren som varit och att vara mitt i bebisbubblan NU, tro inget annat, det är perfekt som vi har det nu men som sagt, JAG VILL GÅ VIDARE! 🙂
Är det någon som förstår hur jag menar? 😀
Senaste kommentarer