Äntligen känner jag hur allt börjar lätta och det ljusnar igen. Jag har byggt upp lite mål att fokusera på, och hoppet om att kanske lyckas denna gång att komma in på skolan finns framför mig igen, mål och drömmar tar mig framåt. Det börjar kännas roligt och hoppfullt igen och jag börjar bli taggad på att hitta på saker och komma igång, att lyckas lite bättre denna gång.
Jag har lämnat in ett önskemål om ändrat schema, där får vi se hur det går såklart. Jag har prioriterat om lite och tagit fram lite lösningar för att få vardagen och lediga dagar med barnen att fungera bättre. Jag vet dock inte hur det blir i praktiken men jag har något att gå efter i alla fall.
Jag har lärt mig mer om mig själv och hur jag funkar. Tyvärr funkar jag ju så att jag går upp och ner kraftigt, nästa gång kanske jag känner igen kroppens varningar tidigare och kan stoppa i tid, eller så vet jag i alla fall vad som krävs och behövs om jag kraschar, jag vet nu att en ”paus” med lugnt runt mig och massa vila mm funkar, men att man måste ge det tid och inte skynda sig igenom en återhämtning som jag gärna vill göra.
Jag vill gärna köra på hela tiden men samtidigt fixar jag det inte och till slut är det tvärstopp. Krascherna kommer inte ofta i alla fall men förra gången var för ca ett år sen men där fick jag knappt återhämtning alls. Nu kanske jag klarar mig väldigt länge. Läkaren på psyk gjorde en bra liknelse ;
” Du är som ett flygplan som kör på och kör på i full fart men aldrig tankar och som till slut kraschar”.
Den här pausen har varit det absolut bästa som kunde hända mig just nu, det kanske var meningen att jag inte skulle plugga nu utan få denna återhämtning som jag har behövt alldeles för länge. Jag känner att batteriet börjar ladda klart, jag är inte trött på samma sätt längre, mer avslappnad, har fått paus i all daglig ångest, paus från stress, hunnit tänka efter, fått tid för mig själv och bort från alla intryck och från all vardagsstress. Min psykolog och läkaren på psyk har lyssnat och förstått mig, det har varit en stor lättnad.
Jag är grymt tacksam för denna sjukskrivning, vet inte vad jag hade gjort annars, och det är nu skönt att vara på väg tillbaka. Jag kan inte säga att jag är perfekt direkt, jag har ett dåligt tålamod och humör och jag kämpar med dåliga tankar och känslor som kommer ibland, men det börjar verkligen lätta, och nu uppskattar man allt man har när man kan se klart och inte bara ser mörker.
Jag vill tacka er fina läsare som har stöttat mig, hjälpt mig på vägen och gett tips eller bara kommit med fina ord. Det betyder faktiskt massor, ni har sagt så mycket mer än många i min omgivning. Ingen förutom mina allra närmaste har frågat hur jag har mått, men jag är van. Kanske vill inte vissa störa heller, eller vet inte vad de ska säga, så kan det ju vara också. Fastän vi inte känner varandra eller har träffats i det verkliga livet så betyder era ord väldigt mycket!
Nu har jag Halloween, Kians kalas, jul och nyår, Minis och mitt kalas inom de närmaste månaderna, det är kul men kan lätt bli för mycket men efter denna paus har jag så mycket bättre chans att lyckas bra utan att gå under, jag tänker nog till på ett annat sätt också nu. Julen är det bästa, oh det finns ingen mysigare månad än december 😉
Hej, har inte läst din blogg tidigare, men skummade igenom den lite och fick en liten överblick. En modig, tuff och fin person verkar du vara. Jag tänkte bara säga att jag så känner igen mig i mycket av det du skriver om, ser dina bilder på dina söta barn o minns från tiden mina barn var riktigt små (det är de delvis ännu 🙂 5 o 9) Minns hur tungt det var att leva med ångesten och den sociala fobin o panikångesten. Jag hade GAD ständigt och kunde inte sova. All tid gick åt till grubblerier och tankar. Såg allt genom filter på nåt sätt – såg hur härlig min familj var och hur jag gick miste om allt på nåt sätt. MEN något jag frågade min psykolog o läkare många ggr var om man kan bli frisk från detta o sin ångest och skulle så ha behövt konkreta personer som de skulle ha sagt att ja – hon eller hon eller att ja det finns många som blir det – men nej. Därför vill jag bara säga – JA det går att bli kvitt ångesten, dock är det ju svårare säkert om du har adhd, men inget är omöjligt att lära sig att leva med. Kom ihåg att det finns bara en du – oavsett alla diagnoser i världen, det är ingen som styr hur du ska må – förutom du själv. Som social fobiker vet jag att man måste jobba sjukt mycket med sig själv (är inte helt 100% kvitt det ännu) Men inget är omöjligt! Heja dej!!
Jag är så otroligt glad att du kikade in här och att du ville dela med dig. Du fick mig att inte känna mig så ensam och udda med mina diagnoser! Jag vet att det enda som funkar är att kämpa och gå emot det jobbiga men i små steg, man kan aldrig slappna av bara utan då går man några steg bakåt direkt, det är utmattande med allt kämpande. Det låter fantastiskt om du har fått ångesten att minska, den är nog värst i det hela. Jag får kämpa på helt enkelt.
Tack så hemskt mycket för dina fina ord och jag hoppas att du kikar in här igen ♡
Vad härligt att du börjar må bättre! Hoppas du får igenom schemaändringarna och såklart att du kommer in på skolan i januari! Det är bra att du känner att du har lite att se fram emot nu, men försök att inte ta ut dig helt nu med alla kalas och andra firanden, tror det betyder mer för alla att du orkar vara med på kalas och julafton än att det är ”perfekt” planerat eller massa olika tårtor och kakor 🙂 lagom är bäst 😉 kram!
Du har så rätt Ida, jag måste akta mig för att prestera det där perfekta på kalas och firanden..du vet hur jag funkar 😛 det gäller att påminna mig själv hela tiden och bromsa ner istället för att lägga på gasen samtidigt som att allt ska vara perfekt hehe