FAMILJEN KAOS!

Jag har insett att jag lite omedvetet ser det här med att vara gravid som min egna identitet, att det är en del av mig som alltid ska finnas där. Att vara i den här preggo/bebis-världen och jag förstår inte riktigt att det är nu jag ska gå vidare, lägga detta bakom mig och starta ett nytt kapitel. Jag planerar för ett nytt kapitel men hjärtat/själen har svårt att släppa taget…

Kan det ha blivit såhär för att jag har fått barn tätt hela tiden och inte haft så mycket paus emellan? Under 4 år har det varit denna värld som jag nu ska lämna (för alltid?). Det känns som att slutet kom så plötsligt och jag står där helt snopen på nåt sätt. Nu fyller strax Ines ett år! Nu är hon snart inte min bebis längre, det betyder att denna tid är helt slut. 🙁 Ska det vara så svårt att bara släppa detta?!

Jag lever mig in i allt detta igen när jag ser mina gravida kollegor och pratar med de, och karlns kusin väntar sitt första barn till sommaren. Jag har ingen mage längre, blir fortfarande förvånad när jag känner på min platta mage och inte ser en gravidkula i profil i spegeln. Jag kommer exakt ihåg känslan av att ha en stor mage, hur det kändes att klappa på magen, hur den kunde spänna och hur sparkarna kändes, hur man undrade vem som gömde sig i magen. Det känns tomt, som att någon stor del av mig saknas. Jag kan inte förklara det riktigt för jag förstår det inte själv.

Folk får tycka att jag är dryg som satan som ältar och fantiserar men jag kan inte rå för mina känslor..Det kanske bara handlar om att låta tiden gå så går det nog in till slut att det är över, att jag är jag och inte bara blivande mamma/den gravida.

Min lilla trea Ines, Knodden. Jag är så glad att du kom till oss! Mina älsklingar! Mamma älskar er skitungar så enormt mycket! Livet utan er skulle inte vara ett meningsfullt liv! Jag kommer att finnas hos er tills jag dör eller tills ni sparkar ut mig haha..