FAMILJEN KAOS!

VARNING! Blev långt inlägg…

Nu ska jag gå in på det här med amning som oftast är ett hett ämne med starka åsikter och olika erfarenheter! Jag har erfarenhet av både amning och flaskmatning. Tyvärr har amning blivit ett väldigt känsligt ämne för mig, det är kopplat till mycket jobbiga känslor. Jag har funderat och bestämt mig för att enbart flaskmata lilla knodden redan från start.

Innan jag fick barn och medan jag väntade Kian var jag riktigt peppad att få amma och det var ett självklart val. Det är klart att det finns mycket fördelar och det bästa ur näringssynpunkt. Morsan min ammade alla sina 4 barn.

Jag läste på massor om amning, läste om alla problem som kan dyka upp. Bara för att det är naturligt med amning så är det INTE alltid enkelt/smärtfritt/självklart (alla har olika erfarenheter ,jag vet). Jag var riktigt förberedd.

Sen föddes Kian, försökte direkt lära mig hur man ammar på BB, det var svårt och snart började det göra jävligt ont. Kian och jag hade ett hemskt första dygn tillsammans, ensamma. Han skrek non-stop hela natten. Många olika sköterskor kom in och provade allt, tog tag i mina bröst och skulle visa, sa att han var väldigt ”snuttig” bara men tillslut provade de med tillägg, men nej, inget fick tyst på honom. Jag var helt förstörd. Det här fortsatte då i 2 månader, kolik kallas det visst.

Men amningen gick inge bra alls. Han ville ligga där dygnet runt (antagligen mycket pga hans kolik också) och mina bröstvårtor var som öppna sår och blödde, dog nästan varje gång han högg tag. Där satt man och grinade och fick panik varje gång han skrek och ville ammas.

Dessutom hade jag inte fått något nära band till honom, kände ingenting, förlossningsdepression, tillslut ville jag inte ha honom nära mig, kände att jag började stöta bort honom, fick samtidigt världens skuldkänslor, vad fan var det för fel på mig?! Skämdes, pratade inte med nån om detta. Jag kämpade på och tillslut gjorde inte amningen ont längre, det funkade hyfsat.

Började jag må bättre psykiskt? Nej snarare ännu värre mådde jag. Känslan av att han låg där och ammade, avskydde det, obehagligt, ville bara ta bort honom, fick ännu svårare att känna känslor för honom.

Jag är också sån där som inte fixar att flacha boobsen överallt även om ingen annan skulle bry sig om att man ammar sin bebis. Försökte alltid att sätta mig i ett annat rum men ändå skulle vissa springa förbi mig eller börja prata med mig samtidigt! Struntar i att det var familj/släkt, jag får PANIK och känner mig helt jävla blottad plus att jag inte var bekväm med hela situationen med amning. Kände sån jävla stress!

En dag var jag på BVC och sköterskan tog upp detta med amningen. Jag sa inte riktigt som det var, skämdes men hon märkte. Hon blev min räddning, hon gick in och beordrade mig att genast sluta amma och börja med flaskan istället. ”Det viktigaste är att både mamma och bebis mår bra!” Jag gjorde som hon sa och från första stunden så släppte allt!

Kian älskade flaskan och mina jobbiga känslor försvann på en gång. Äntligen kunde jag slappna av och känna den där närheten och myset som alla pratar om, sakta men säkert kom de starka känslorna för min son! Det var så jävla underbart.

Jag som hade läst på så mycket innan men INGENSTANS hade jag läst om att man kunde känna på det här viset, så jag trodde att det var nåt fel på mig, kan fortfarande skämmas lite.

Tankarna snurrade runt för fullt när jag väntade Mini, hur skulle jag göra denna gång?! Jag hade ju hört att det kan fungera olika med varje barn, kanske skulle det bli sådär mysigt och praktiskt med amning denna gång? Jag ville så gärna lyckas. Jag bestämde mig för att försöka men att ”ge upp” på en gång ifall det inte kändes bra, inte plåga mig in i det sista.

Tösen föddes och första dygnet var inget vidare denna gång heller. Kunde knappt sova på hela natten, försökte amma,det var svårt, det började genast göra ont. Ärligt talat så skiter jag i att det gör ont, jag vet att det vänder tillslut och slutar smärta men det jag inte klarar av är de hemska känslorna jag får?! Obehag, ångest, lite panik och värst av allt att jag vill inte ha min bebis i min närhet, vill bara lägga ifrån mig bebis och gå ungefär, amningen förstör hela anknytningen för mig. Men jag försökte hela dygnet, men dessa jävla känslor kom tillbaka på en gång! ”Nej, jag vägrar må såhär igen, tänkte jag”. Jag gav upp och började med flaskan och genast mådde jag hur bra som helst, även lillan som tyckte om flaskan.  Kan känna mig lite värdelös än idag att jag gav upp på en gång.

Denna gång så börjar jag med flaska redan på BB! Ja, jag känner dåligt samvete för detta men jag vill uppleva en mysig och positiv första dygn med min nya bebis för en gångs skulle och jag vägrar få de där hemska känslorna tillbaka. Jag vet ju att bebis inte mår dåligt av ersättningen som är så bra idag. Så får det bli!

Sen har man rätt till olika åsikter men såhär känner jag.

Shitt vad långt det blev, hade egentligen inte tänkt berätta allt detta så ingående men nu blev det så.

Angående bilden nedan så vet jag att det ska vara mer hud-mot-hud även vid flaskmatning, sådär brukade jag inte mata, bara så ingen tror att vi gjorde så hela tiden…