Bloggabstinens!!! Hann inte blogga alls igår..känns konstigt…
Idag hade jag en kund i stolen som påverkade mig. Jag kunde verkligen känna hennes smärta. Först handlade det om hennes hår, som blivit otroligt tunt (dessutom bebisfjunaktigt hår), gick inte göra mycket med hennes hår och skräcken för henne var att få som hennes mormor som haft jättelite hår. Hon lät så uppgiven, ledsen, och orolig.
Mitt i det hela nämner hon att det hade varit extra tufft när andra barnet föddes för samtidigt avled hennes man. Jag kan inte ens föreställa mig hur hemskt det måste ha varit och hur hon har det nu.
Jämt går jag och ororar mig för att det ska hända något hemskt med mina barn eller min man, att de ska dö i en olycka eller sjukdom. Oftast ororar jag mig för att min älskade man plötsligt ska dö och lämna mig själv med två barn och allt annat, hem och husdjuren.
Allt jag älskar nu, vårat liv tillsammans, vårat fina hem, alla drömmar och framtidsprojekt som gör livet extra spännande, allt jag känner till nu skulle försvinna. Får så ont i hjärtat av att tänka på detta och det dumma är att jag tänker på det flera gånger i veckan. Har svårt att slå bort tankarna. De flesta tänker ”det händer inte mig, det händer andra” medan jag tänker tvärtom ”allt lär hända mig”. Dumma tankar…
Känner igen mig i de du skriver. Oron om att förlora sin man eller sina barn. Tänker också på de rätt mkt. Hur ska man klara att ta hand om två (snart) små barn å ett halvklart hus liksom!?? Men samtidigt är de ju inte bra att oroa sig för mycket för då hinner man ju inte med att leva och njuta av de fina man har 🙂
Precis, helt rätt som du skriver! Jag försöker intala mig själv det hela tiden, man får slå bort de tankarna. Jag skulle aldrig klara av att bo själv med barnen i huset, skulle vara tvungen att sälja det 🙁