Idag har jag arbetat hela dagen och det var kul att träffa tjejerna igen. Jag har fått veta att en snygging där är gravid, oh vad jag blir glad när någon blir gravid. Jag närmar mig ett accepterande av att jag aldrig igen kommer vara gravid och skaffa barn. Jag måste ju ta hand om de tre jag har också, tid och engagemang måste räcka till. Det skulle nog bara vara egoistiskt att skaffa ett barn till men det där bebissuget kommer nog alltid att finnas där och det får jag nog lära mig att leva med.
På senaste tiden har det varit intensivt med barnen och det har blivit lite mycket. Nu har det blivit bättre för oss alla av att jag pluggar och ungarna får gå på dagis måndag till fredag. Jag har märkt en sak som inte känns bra och som har stegrat sig med åren, nu verkar vi ha fastnat i en ond cirkel som är svår att bryta. Ljudnivån är hög, allihopa höjer på sina röster och oftast skriker vi. Det blir en hel del konflikter mellan syskonen på en dag och det gör att de skriker galet högt åt varandra, alla tre.
Jag läste om hur dåligt det är att skälla på sitt barn, jag har så dåligt samvete för det blir alldeles för ofta att jag faktiskt skäller på barnen. Det är mer nu än tidigare, allt har blivit så upptrappat. Man tappar tålamodet och känner sig frustrerad när barnen testar oss hela tiden eller syskon som bråkar. Det slutar med att man står där och gapar ” Sluta nu!!! Inget bråk! Skrik inte!! ( skriker man själv till de…)”. Man börjar hota ” Slutar ni inte nu så stänger jag av teven, lägg av annars tar jag den där leksaken”. Man ser att barnen skriker åt varandra också och låter likadana.:-(
Jag är så trött på detta, jag känner mig lite misslyckad som förälder om jag ska vara ärlig. Inte ska man behöva gå runt och skrika hela dagarna?! Mina ungar är rätt aktiva och det är full fart och väldigt högljutt, hela tiden. De triggar varandra och samtidigt kan de inte vara ifrån varandra så de är på samma fläck hela tiden och jäklas med varandra. Jag vill inte ha det såhär, jag vill kunna prata lugnt med de och att de ska behandla varandra bättre. Jag vill ha lugn och ro, att de leker fint med varandra och att alla lyssnar på varandra och så vidare. Vi har lixom kommit in i någon slags vana eller ond cirkel och vet inte hur vi ska bryta det. Det eskalerade så klart under ”magsjukeveckan” när alla var instängda utan stimulans i en hel vecka.
Jag älskar mina pluggdagar och längtar efter de hela tiden. De dagarna betyder att jag får vara för mig själv, lugnt runt mig och lära mig något nytt och intressant. Jag märker att jag för varje pluggdag mår bättre och bättre i mig själv, jag har varit halvvägs inne i en depression ett tag nu och det här är botemedlet känner jag. Jag behöver den här tiden för mig själv och det gör mig till en bättre jag, en bättre mamma och fru.
De timmarna vi har tillsammans från middag till läggning har blivit så mycket bättre, tidigare kunde det vara de svåraste timmarna då en själv var helt slut och även barnen och dagen har bestått ofta av mycket skrik/konflikter/bus/lek och det är utmattande. Vi har ju oftast varit en förälder med barnen hela tiden och nu är vi tillsammans allihopa, det stärker oss och vi samarbetar bra. Så när förberedelserna inför läggningen kom så blev det alltid kaos och bråk, för ungarna vägrar sova. Nu är det bättre i alla fall, de är trötta på ett annat sätt och somnar lättare, vi hinner inte brusa upp utan får mer mys tillsammans och kan prata om dagen som varit. Det känns mycket trevligare så jag tror att det kommer bli bättre med tiden men jag har dåligt samvete att det blir till ”skäll” ibland.
Jag försöker hela tiden tänka medvetet på hur jag gör och vad jag säger. Det är fan inte lätt att vara förälder ibland, man står där som ett frågetecken när barnen helt plötsligt når nya utvecklingsfaser och förändras och de testar en och man vet inte hur man ska hantera det? Man får väl göra så gott man kan antar jag? Perfekta föräldrar finns dock inte och det kommer jag aldrig försöka mig på att vara, däremot vill jag vara så bra förälder jag kan för mina barn. Det känns som att jag lär mig hela tiden men det är viktigt att må bra i sig själv också annars kan det lätt bli för mycket.
Senaste kommentarer