Det var en annorlunda onsdag i veckan, alla onsdagar jobbar jag i stan/city som frisör på en stor salong mitt i en stor galleria. Jag har jobbat där ända sen dagen efter min student och har även varit där som elev i två år, jag har med andra ord jobbat där i 11 år! I onsdags hade halva gänget först tid för en slags kurs på förmiddagen medan vi andra jobbade på och sen skiftade vi på eftermiddagen. Så i tre timmar på eftermiddagen satt jag med ett gäng frisörer i en lokal där ”kursledaren” pratade med oss och vi gjorde övningar tillsammans.
Först fick jag ju smått panik då såna här sociala situationer är en skräck för mig och att då slängas in i övningar med alla ögon på sig?! Hur skulle jag klara av detta?! Det här har alltid varit ett stort problem i skolan och ja i hela mitt liv. Jag slängdes tillbaka till den tiden i skolan då sådant här var ren skräck för mig, grupparbeten och redovisningar, praktiska övningar. Jag minns hur jag upplevde dessa och att jag inte kunde hantera det och jag tror att jag fortfarande ska uppleva det likadant. Det jag glömmer bort är att det har gått 11 år sen gymnasiet och att jag har utvecklats mycket som människa på vägen.
Vi skulle börja med att skriva ner saker man var stolt över som man gjort senaste tiden typ och jag kom inte på nånting, sen skulle han gå igenom detta med varje person inför gruppen. Till slut var det min tur, jättenervös med ångest i kroppen, men jag kom på en sak som jag är väldigt stolt över och det är ju att jag vågade ta steget att börja plugga igen. Jag har inte vågat och inte trott på mig själv, jag har ju till och med vågat ta ännu ett steg att gå hela vägen till barnmorska! Vad händer? Jag hör hur jag själv obehindrat berättar om det som jag är stolt över, min rädsla inför att ta steget, att det är det bästa jag gjort, och jag märker hur jag är i full fokus, alla lyssnar och blir till och med berörda och ger mig massor med positiv respons. Jag chockar mig själv men inser något värdefullt att jag faktiskt har utvecklat färdigheter som hjälper mig i såna här situationer, jag klarar av det som jag aldrig klarat av tidigare och behöver inte vara rädd för att få en panikångestattack, detta stärker mig i att jag kan klara högskoletiden, jag kan klara det!
Jag har ju också svårt med fokus och att bara sitta och lyssna men märkte även där att jag började automatiskt använda mig av en strategi som jag även gjorde hela skoltiden ( grundskola och gymnasiet), jag hade papper och penna framför mig så jag började rita och teckna massor. Jag tog mig igenom hela skolan på detta sätt men tyvärr som yngre så ritade jag inte bara utan jag försvann in i min fantasivärld och dagdrömde så inget registrerades på lektionerna. Men nu som vuxen märkte jag att det hjälpte mig att fokusera, jag slappnar av istället för att få panik i kroppen och bli rastlös och helt plötsligt hör jag vad han säger, det går in. Detta kan jag också ta med mig som strategi inför högskolestudier.
Även om jag satt tyst en hel del för sån är jag, iakttar, så vågade jag också göra mig hörd emellanåt, och alla lyssnade och tyckte att det jag sa var bra, åter igen blev de alla berörda när jag berättade om att kollegorna är som en familj, ett team som har accepterat mig fast jag är lite annorlunda, jag har aldrig varit en del av gemenskapen i en klass tidigare och haft svårt med kompisar men i detta härliga gäng har jag aldrig känt så, det har betytt mycket för mig och vi är ändå ca 20 anställda.
Det var också skönt att berätta att frisöryrket och denna arbetsplats var det bästa som hänt mig efter studenten och att det har varit otroligt utvecklande och bra för mig men att jag idag känner att jag står still, jag behöver gå vidare och fortsätta utvecklas, att det inte är ok att jag blivit bitter och grinig vilket kanske lyser igenom ibland inför kollegorna.
Det var en häftig dag! Lärorik! Jag är stolt över att jag lyckades bli frisör trots svårigheter och jag kommer spricka av stolthet om jag en dag lyckats bli barnmorska!
Senaste kommentarer