Efter denna helvetesläggning av barnen så frågar man sig själv hur man ska orka med ett till barn? Gör man det? Det är rätt tufft med två små just nu, det erkänner jag.
Varför känner jag en sån enorm längtan efter en till bebis? Allt skulle ju garanterat bli tuffare, orkar man?
Är rädd för att gå igenom en svår graviditet igen, hur orkar jag det en gång till?! Hur kommer jag få in tillräckligt med lön om jag mår så dåligt att jag inte kan jobba?? Har jag råd att vara föräldraledig igen när jag får mycket sämre föräldrapenning nästa gång? Blir nog stor skillnad.
Men hur ska jag acceptera att aldrig igen få göra det här mysiga med en graviditet och en bebis? Allt förberedande, namn, barngrejer, vem är nästa bebis? Bebismagen som växer, bebiskläder, ett till syskon, ni ser ju, jag känner mig inte färdig än!!!
Tänker varje dag på detta och samtidigt inser jag att det är tufft som det är. Tänk så skulle man få en lätt graviditet, shitt vad mysigt. Kan det hända mig? Kan jag få en bebis som inte har kolik? Slipper jag spy och foglossning och att gå upp 23 kg???
Det finns ju inga svar, en risk man tar. Jäkla bebissug! Inte kan jag förtränga bort det heller. Jag tar varje chans jag kan att prata bebis/graviditet/förlossning, gissa hur det blir när en gravid kund sätter sig i min stol 😉 jag vill lixom inte lämna den där världen än, kan inte, vill inte, inte färdig!
Maken kan inte förstå mig alls, men kan nån man det? Någon som känner igen sig? Är jag knäpp?
Dagens tankar och känslor! 🙂
Senaste kommentarer