FAMILJEN KAOS!

Då ska jag berätta hur denna godbit kom till världen! 😀

Den 23/1 2012 föddes lillasyster Minelle. Vi hade ingen aning om könet denna gång, fast på ultraljudet trodde de att det kanske var en flicka men det gick inte riktigt att se. Denna lilla tös vägde ”bara” 3428 gram mot brorsans 4210 gram! Hon var 50 cm lång och Kian var 52 cm.

Det är lite lustigt att min andra förlossning också startade kl. 5.00 på morgonen! Annars var denna förlossning som natt och dag i jämförelse med första. Det är kul egentligen att man har fått gått igenom två olika, men jag upplevde ändå båda som bra men Kians var ändå jävligt jobbig (46 timmar med helvetesvärkar). Den här gången tog det 12, 5 timmar.

Jag låg och sov men vaknade upp av hemsk halsbränna. Jag satte mig upp p.g.a. brännan och kände att det rann till där nere. Kändes som att det kom mer än bara en vanlig flytning, så jag ställde mig fort upp ifall det skulle vara vattnet som gick, så man skulle slippa få det i sängen. Fast jag skrattade inombords åt mig själv, eftersom jag trodde att detta inte skulle hända mig. Jag gick över 13 dagar med Kian och trodde inte att Minelle skulle födas en dag innan BF som hon faktiskt gjorde! Med Kian gick aldrig vattnet, de fick ta hål på hinnan.

Men vad händer när jag ställer mig upp? Jo, det sipprar ut vatten längs benen, kanske var en dl. Jag var i chocktillstånd! Kände mig så förvirrad, var det vattnet som gick? Men brukar inte det kunna forsa ut? Gick ner till badrummet och satte på en binda. Ringde förlossningen bara för att kolla läget. Jag förstod att de hade fullt upp och helst inte ville att jag skulle komma in just då. Barnmorskan trodde att det kanske bara var en flytning och jag skulle höra av mig igen om nån timme. Jag la på och reste mig upp från soffan och gick ut till köket, och då började det forsa ut! Såg ut som om man tömde skurhinken på hela köksgolvet! ”Det där var fan ingen flytning i alla fall!”

Går och väcker mannen som först kollar irriterat och oförstående på mig, han undrade nog varför jag väckte honom. När jag berättar vad som hade hänt flög han upp ur sängen och förstod läget direkt. Kian låg fortfarande och sov medan vi packade och ringde farmor.

Det kändes som vanliga sammandragningar som kom regelbundet. Satte på mig Kians blöja haha( som en binda), för det rinner till stora mängder hela tiden efter att vattnet gått och det finns ingen binda i världen som fixar det läckaget!

Vi åker till förlossningen efter att vi pussat på sonen. Vilken mysig och annorlunda stämning det var när vi åkte. Vi var så glada och förväntansfulla, erfarna, och det var morgon och ljust ute, vackert väder. Med Kian åkte vi mitt i natten, kolsvart, 2 meter snö, jag skrek och grät i bilen av värkarna och nervösa av allt det nya.

På förlossningen kollar de hur bebis mådde, om vattnet var klart och konstaterade att jag hade egna värkar men svaga ännu. Det har visst kommit en ny regel som säger att omföderskor med vattenavgång ska sättas igång, men trots detta fick jag åka hem i ca 3 timmar innan vi åkte tillbaka, bara för att jag ändå hade egna värkar. Vi passade på att sova hemma, så gott det gick.

Vi åkte tillbaka och jag fick värkstimulerande dropp. Timmarna gick och jag hade skitmesiga värkar som knappt ökade trots att de ökade dosen. Så där gick vi i korridoren med dropp och de där vackra sjukhuskläderna fram och tillbaka. Jag satt på en sån där boll, låg ibland, stod och käkade lite. Med Kian låg jag på sidan i sängen helt förlamad av smärta! Hade absolut inte kunnat resa mig upp och gå omkring då! Vad hopplöst det kändes, blev livrädd att det skulle sluta med kejsarsnitt ifall det aldrig satte igång riktigt. Fast sen kände jag hur värkarna ökade mer och mer. Andades igenom de ganska bra, var fokuserad.

De skulle försöka känna hur öppen jag var och jävlar vilken smärta!!! Min livmodertapp ligger bakåtlutad vilket gör det svårt att känna hur öppen man är. De bökade och hade sig och då skulle det göras två gånger eftersom det fanns en elev där också. Det gick inte och sen efter 2 timmar provade de igen. De hade lika svårt då men barnmorskan tog i och sa ”Nu är jag dum mot dig men jag måste känna efter” Då gjorde det så ont att jag brast ut i tårar. Hon kände då att jag var öppen 4 cm.

Jag hade tänkt ta epidural tidigare denna gång. Den var ju så underbar sist men då tog jag den försent. Jag bad om epidural, värkarna gjorde ganska ont men ingen panik ännu. Narkosläkaren skulle dröja nån timme! Helt plötsligt kommer mördarvärkar från helvetet (kände igen de från förra gången)! Nu gick det inte riktigt att duktigt andas igenom de, paniken kom, vilken smärta, fick inte luft! Låg på sidan och skrek mig igenom värkarna med min underbara man som var världens bästa stöd!

På bara ca 2 timmar öppnar jag mig 6 cm, inte fan var det konstigt att dessa värkar var smärtsamma! Nu kände jag hur det tryckte på. På ca 3 krystvärkar (5 min) var hon ute. Det var dramatiskt för mig när man känner hur fort det går och jag hade ingen smärtlindring alls, inte ens lustgas. Hon föddes med ena armen som kom samtidigt som huvudet. Lilla Minelle vrålade direkt efter att hon kommit ut och vi fick se vad det var för kön men jag var så medtagen så jag var inte riktigt ”med” de första minuterna.

Bara några få minuter efter kom moderkakan ut på en värk, barnmorskan hängde inte med alls,” hoppsan ”sa hon när hon vände sig tillbaka mot mig. Hemska eftervärkar hade jag de närmaste timmarna men de släppte sen. Jag trodde att det skulle vara ”kört” där nere eftersom det gick så fort men nej, sprack ingenting.

Återhämtade mig väldigt bra efter och den här lilla bebisen bara sov och sov de första veckorna. Vi var helt chockade hur ”enkelt” det var med henne. Vi var ju vana vid Kian som hade haft hemsk kolik från dag ett och man hade avundsjukt kollat på andra föräldrar med sina ”världens nöjdaste ungar”. Nu hade vi själv en sån unge. Hon fick dock kolik efter ett par veckor men en mycket lindrigare variant än brorsan.

Minelle föddes 3 dagar innan min födelsedag ( jag fyllde 25 år) och på samma dag som hennes mormor fyller.

Älskade unge! Mitt hjärta!