Helt paff blev jag av vad min lilla 3-åring sa nyss! Kian har varit lite sen med talet men det kommer mer och mer ord och längre meningar nu. Nu börjar man höra hur han tänker, vad han minns, saker han undrar, saker som har hänt, det är så härligt!!!
Kian är också en blyg kille, speciellt i vissa sammanhang, är han inte bekväm i situationen så drar han sig tillbaka, kollar ner med blicken och blir tyst, han får inte fram ett ord även om en person pratar med honom.
Det här kan vara lite känsligt för mig då jag haft väldigt stora problem med att jag var väldigt blyg som liten, har idag problem i vissa sammanhang men det har blivit mycket bättre. Nu är det absolut inget fel i att vara blyg, det är ingen dålig egenskap för alla människor är olika!
Men tyvärr blir det lätt ett problem i samhället, du har svårare att hantera vissa situationer och andra människor brukar ha svårt att veta hur de ska bemöta dig och kan t.o.m bli provocerade och ibland missuppfatta dig för att vara otrevlig mm. Jag känner igen mig i Kian men jag var nog ”värre”. Nu sa han såhär till mig:
”Mamma, jag är blyg. Jag kan prata med moster, men jag kan inte prata med tandläkaren”
Helt stum blev jag! Har aldrig hört honom använda ordet blyg, speciellt inte om honom själv! Inte har jag hört honom säga att han inte kan prata i vissa situationer heller! Det stämmer också, han är ju lite blyg plutten, och hans älskade moster har han aldrig varit blyg inför och kan babbla på obehindrat med henne.Hon har funnits där från början och varit ofta med oss, barnen tycker mycket om henne, Denise.
När han för inte så länge sen var hos tandläkaren för första gången så sa han inte ett ord, för då blev han blyg och då blir han som jag blockerad och man får inte fram ett ord fast man vill säga något.
Jag vill få Kian att förstå att det är ok att vara blyg, att det inte är fel eller dåligt, att alla är olika. Han tar in så mycket av saker man säger och gör nu så man får tänka till hur man säger saker. Älskade unge!
Jag fick precis nåt så skumt på jobbet när jag reste mig upp från skrivbordet. Hjärtat började dunka jätte hårt, jag blev super skakis och skakar. Det kändes som jag skulle falla ihop. Nu blev det lite bättre, men visst är det så du har haft/har?? Det var det första jag tänkte på, att jag läst att du skrev att det är normal runt mitten av graviditeten och där är jag ju nu.. 🙂
Gravid i v. 19 –> Ja precis, typiskt när du reser dig hastigt, det är blodet som inte hinner med och du får blodtrycksfall. Jag brukar känna lite olika, ibland kommer det smygandes och trappas upp ibland kommer det plötsligt. Jag kan få stickningar i händerna, yr, konstig känsla i kroppen, tung i huvudet, tillslut börjar det svartna. BM sa att det är vanligast lite i början på graviditeten och i mitten på graviditeten. Det går lite upp och ner, ligger lägst i mitten för att sen stegra sig mot slutet då det är vanligt att man får högre blodtryck då hjärtat får pumpa hårdare. 🙂
men plutten då 🙂 jag var också extremt blyg när jag var mindre. men det har blivit mycket bättre när jag blev äldre.
jag kan inte så mycket om barnuppfostran men man kanske får jobba med det senare när han blir äldre. typ låta honom gå på aktiviteter där han träffar andra barn/människor. typ teater 🙂 vet inte om det hjälper.
det är verkligen inget fel med att vara blyg men som du säger kan det bli svårt i vårat samhälle. alla är vi så olika. de blyga kanske är de som tänker extra mycket och har så mkt talang och ideer på andra sätt som pratkvarnarna inte har 😉
hoopdancerhippie –> eller hur! Vi blyga är oftare tänkare och har våra talanger 😉
Om jag går efter hur jag upplevde det hela som blyg så har det nog funkat bäst att försiktigt se till att jag fick möta vissa obehagliga situationer, att man utsätts lite för svårare saker, att man kanske har en aktivitet så man får träffa andra människor. Det värsta är nog om man hålls borta från allt det jobbiga då blir rädslan 10 gånger värre sen. Men det är samtidigt jätteviktigt att inte tvingas och kastas in i något jobbigt, man får ta små steg annars blir man livrädd och mer tillbakadragen. Det är min erfarenhet i alla fall så det ska jag nog tänka på när det gäller Kian 🙂
Gullunge! Dem förstår och vet mer än man tror. Jag var också blyg som liten och hoppas inte det ska gå i arv just pga det du säger om samhället. Lättare om man kan ta för sig. Men inget fel med det såklart. Time will tell 🙂
Helen–> Jag känner likadant, absolut inget fel i att vara blyg men ändå önskar man att ens barn ska slippa det då man vet själv hur tufft det kan vara. Jag har inte fått känslan av att Mini är särskilt blyg men svårt att säga ännu, men jag kan känna igen mig i Kian, gullungen.