Jag skulle bli veterinär

Jo det vill ju de flesta flickor har man fått höra, fast jag skulle bli veterinär på riktigt. Jag hade det som ett stort mål hela grundskolan, jag kämpade hårt med betygen trots en del svårigheter som jag ännu tampas med. Jag fick flera stipendium på avslutningen i nian varav ett stipendium för bästa betyg ur hela årskullen, jag och en kille fick detta. Med mina betyg hade jag kunnat söka mig till vilket program som helst men givet var ju naturvetenskapliga programmet då det var ända sättet att skaffa sig behörighet för att söka in på veterinärprogrammet senare.

Jag började på natur och chockades av den extremt höga pressen från både lärare och klasskamrater. Klassen var hela stadens största plugghästar samlade i en klass, alla såg varandra som konkurrenter och ingen ville hjälpa någon. På rasten pratade man om prov och om vilken häftig ”värsting”-miniräknare man hade. Allt handlade om olika former av matematik hela dagarna. Jag kommer ihåg att min lärare kallade in mig en gång efter ett prov och oroande ville prata med mig om att jag ”bara” fick VG på provet (?!). En redovisning skulle ta exakt ett visst antal minuter, steg det under eller över så var det bara att ”slänga i papperskorgen”.

Jag passade inte in, tröttnade, till slut orkade jag inte mer, jag blev skoltrött ( ett fenomen som jag aldrig förstått mig på tidigare), tappade all motivation. Det var knäckande och krisartat för mig då jag ju fortfarande ville bli veterinär och hade inget annat framför mig. Jag gav det en andra chans på en annan skola men det kändes inget bättre. Jag gav upp och hade ingen aning om vad jag nu skulle satsa på istället?

Jag tror att det var min mamma som tyckte att jag kunde bli frisör istället, antagligen då jag jämt brukade hålla på och ”klippa” och färga familjens hår hemma. Frisör?! Aldrig tänkte jag, hur skulle jag våga mig på det? Väldigt socialt jobb och jag tänkte på mina begränsningar. Men så blev det, tack vare mina bra betyg från grundskolan kom jag in på frisörporgrammet ( då krävdes det höga betyg för att komma in). Jag fick ett nytt mål och kände hopp igen! Det blev också en tredje skola och en tredje klass, denna gång fick jag en bra klass, bra lärare och en bra skola!

Jag kämpade allt jag hade, märkte att jag hade talang för yrket och fick MVG i stort sett alla frisörkurser. Det blev sammanlagt 5 år i gymnasiet och de sista tre åren på frisörlinjen utvecklades jag enormt och översteg flera hinder som jag alltid haft.

Av alla salonger som fanns i denna stad valde jag den största av de alla, en salong mitt i city med högt tempo och massa snygga tjejer som jobbade där. Jag satt utanför och vågade inte gå in först och fråga om praktikplats men jag gjorde det till slut! 11 år senare står jag nu här och arbetar på samma salong. På dessa år har jag utvecklats enormt, till det bättre. Jag kommer alltid vara en stolt frisör och evigt tacksam för de åren jag fått på Klippstugan!

Men nu står jag här igen och har fått tänka om, nu lockar något annat och något som känns ännu mer jag och meningsfullt. Jag vill ju jobba i vården! Allra helst på förlossningen 😉 Det tog ett par år innan jag ens vågade ta steget och söka mig till en utbildning för att bli undersköterska. Drömmen föddes samtidigt som Minelle föddes faktiskt. Här vill jag jobba tänkte jag när jag låg där på BB och tittade på all personal. Men i brist i tron på mig själv och rädsla för allt det nya så avvaktade jag länge.

Till slut sökte jag men kom inte in, för bra betyg och många sökande ( på komvux prioriteras de med störst behov av utbildning). Just då mådde jag rätt dåligt och detta vart droppen, pang, utmattningsdepression, sjukskrivning. Men jag återhämtar mig alltid! Med nya krafter sökte jag en gång till och kom in! Nu har jag pluggat och varvat med jobb i ca 1,5 år, det bästa jag har gjort kan jag säga! Det är utvecklande och spännande att plugga dessa kurser! Jag klarar dessutom av det bra, av alla kurser jag hittills läst har jag fått A i samtliga!

Till nästa sommar står jag där ovetandes om nästa steg, eller då hoppas jag att jag vet förstås. Det jag hoppas innerligt på är antingen att få jobba som uska på förlossningen/neo/BB eller att söka in på sjuksköterskeprogrammet på högskolan ( mål–> barnmorska). Det finns flera andra alternativ också men drömmen är ju dessa som jag räknade upp. Ovissheten skrämmer mig rejält dock, och samma fråga om och om igen ”Ska jag klara detta?!, tänk om det går åt helvete?!”Jag vet inte varför jag har så svårt att tro på mig själv. Rädd för att misslyckas men med facit i hand ser jag inget misslyckande hittills i alla fall.

Det är viktigt att följa sina drömmar och göra sitt bästa, det blir som det blir, man har i alla fall försökt!