Jag brukar beskriva mina barn som små virvelvindar, de är aldrig stilla, sitter inte och gosar i knät, skriker, bråkar, hörs gör de hela tiden, mina små dösöta terrorister 🙂 Jäkligt roliga och charmiga är de också.
Men när vi träffar andra eller bara är bland folk så händer nåt, de blir som förbytta. Istället klistrar de sig fast på oss, sitter helst i knät och gosar in sig, knäpptysta, superlugna, tittar blygt på de andra personerna, iaktar. De blir med andra ord blyga.
Ibland tar det väldigt lång tid innan de slappnar av och blir sig själva och ibland går det fort, beror på hur trygga de känner sig, hur bra de känner de vi träffar. Men det gör också att folk inte får rätt bild av våra barn, ”de är ju så lugna och tysta”, mmm väldigt lugna haha NOT!
På ett sätt är det ju skönt att de inte far kors och tvärs och ställer till scener. Vill bara att de ska kunna slappna av och våga leka med de andra barnen och att alla ska se hur de är egentligen.
Inte fel att vara blyg, det har jag varit hela mitt liv i så stor grad att det varit ett stort problem för mig. Blir rädd att de ska få lika jobbigt.
Men alla fungerar vi ju olika eller hur? 🙂
Senaste kommentarer