joooduuu det tycker jag, älskar smink! Förr i tiden var jag mer osäker på mig själv och kunde absolut INTE vistas utanför hemmet utan smink, aldrig. Att visa sig osminkad inför killar det fanns inte i min värld!
Sen träffade jag min man och då blev jag tvungen att ta bort sminket när vi sov hos varandra, vilken panik jag kände inför det! Men min man är så go han och ger mig komplimanger varje dag och mest får jag fina komplimanger när jag är osminkad och totalt sunkig haha.
Med åren har jag slappnat av mer och mer och skäms inte längre att visa mig utan smink. Det var både mannen och sen graviditeterna och mammaledigheten som gjort att jag nu är avslappnad och inte tycker det är jobbigt längre. Som gravid orkade jag inte att lägga massa tid på utseendet och speciellt inte när sminket ändå smetades ut i hela ansiktet när jag spydde varje dag…Och sen som mamma med små barn, jaa när fan ska jag prioritera eller ens ha tid att sminka mig och fixa hår och allting? Lite så är det men jag gör så gott jag kan på den fronten ändå.
Kan erkänna att jag tycker det är jobbigt också att inte kunna lägga samma tid på mig själv och mitt utseende som man gjorde förut, tycker det är kul att få gör sig extra fin. Och jag sa det här när jag väntade första barnet:
” Jag tänker aldrig bli en sån där tråkig och sunkig mamma som går i mjukisbyxor, osminkad och med slarvig toffs på skallen och drar runt barnvagnen!”
Och vad hände? Jo jag blev exakt en sån mamma…
Senaste kommentarer