Man hör mycket om det här med genus och det finns många åsikter kring detta ämne. Jag vill inte att mina barn ska bli inlärda en könstypisk roll som har uppmuntrats av mig men jag ser heller inget fel i att göra skillnad på könen. Vi är skapta olika och jag tror på biologiska instinkter samtidigt som alla individer är olika, vi är alla lika värda oavsett kön eller läggning.
Jag märker att jag har svårt för när föräldrar tydligt försöker styra in sitt barn åt ett visst håll, det stör jag mig mycket på. Jag tycker att barnet får välja väg själv inte bli påtvingade intressen eller annat som föräldern anser är rätt. Det är väl där jag fokuserar på att se mitt eget beteende, hur bemöter jag mina barn? Överför jag något som jag kanske inte tänker på? Kanske är det så men jag försöker gå efter det jag märker mina barn gillar.
Jag bryr mig inte det minsta om Kian skulle vilja leka med dockor eller om Minelle skulle vilja spela hockey, ni fattar? Tänk om Kian skulle vilja sminka sig en dag eller Ines är en transperson? Jag bryr mig verkligen inte, det är deras liv och jag har inte ett skit med att göra hur de vill leva eller hur de känner. Jag är dum om jag väljer att gå emot de med andra tycken/åsikter för vad blir resultatet? De kommer inte vilja ha med mig att göra.
Nu är det så att Kian har sparkat på fotbollen sen han lärde sig gå, han älskar bilar och har aldrig ens kollat åt en docka. Minelle är ju enligt henne själv en prinsessa så ja då går jag deras väg. Jag har aldrig uppmuntrat Minelle att leka med ”tjejiga saker” eller låtit Kian bara få grabbsaker. Ines vet jag inte mycket om ännu, hon verkar väldigt omhändertagande och tycker om dockorna.
Ordet hen är ett ord som jag inte använder själv, jag är inte van vid det och känner inget behov av ordet, har lite blandade känslor kring det ordet. Jag tycker om olikheterna mellan könen och vill inte ha allt könsneutralt heller men lika värde ska finnas och alla ska själv få kunna välja sin egna väg i livet och få all respekt oavsett val. Hänger ni med? Knappt att jag gör det, det är så blandade känslor, antagligen blir detta inlägg flummigt för jag går åt olika håll.
Idag klippte jag en flicka och brorsan klippte sig också. Sonen föddes först och sen dottern. Mamman hade blivit glad att nu kan hon äntligen få använda spännen och tofsar nu när hon hade en dotter. Men dottern var totalt ointresserad, hon avskydde långt hår och fick korta frisyrer, hon ville se Blixten på film medan jag klippte. Flickan sa själv att ” Mamma ville ha en flicka som hon kunde ha spännen i håret på…” Mamman svarar ” Och vad fick jag? Jag fick ju en flicka”. Jag tyckte det var lite sorgligt på ett sätt även om jag förstår mamman också, man kände hur flickan inte kunde leva upp till mammans förväntningar för hon ville ju inte vara den där flickan. Det var så tydligt att mamman ville ha den där tjejiga flickan och försökte hela tiden styra henne åt det hållet. Hon fick inte klippa kort igen nu när längden äntligen började komma ut. När jag jag frågar om hon ville ha färg i håret så var mamman snabb med att ” ja vill du ha lite hjärtan och stjärnor?” Jag tog fram massa olika mönster ifall flickan kanske ville ha något annat. Mamman såg döskallen och utbrast ”Titta det finns ju en döskalle också!” ( jag fick lite hopp där att hon lät flickan få välja mellan döskallen och inte bara hjärtan men det hoppet dog när hon sa klart meningen) ” Vill du ha en sån?” och så kollar hon på sin son…
Fan vad jag störde mig på detta. Vad fan spelar det för roll om flickan kanske vill ha döskallen och pojken kanske vill ha ett rosa hjärta?! Låt de bestämma själva förfan! Så känner jag..
Jag ska vara ärlig och säga att det känns nog lättare med en dotter som är en typisk tjej och en son som är typisk grabbig, att de gör det som förväntas av de så som det har varit länge i samhället, att de blir kär i det motsatta könet och skaffar familj osv. Det känns väl enklast så och kanske lättare att kunna relatera, inte vet jag?
Men det viktigaste är att mina barn får vara sig själva och blir lyckliga, min uppgift är att finnas där hela vägen som stöd. Jag har inget problem med någon som är annorlunda, som sticker ut och går mot strömmen, inte alls, jag själv är inte den mest ”normalaste” heller.
Jag är nyfiken på vad Ines kommer att gilla, vilka kläder och leksaker mm. Min lilla älskling!
Senaste kommentarer