Hur ofta hör man inte att direkt när bebis ploppar ut och man får upp sitt lilla nyfödda barn hos sig så exploderar känslorna och man känner sån enorm kärlek för sitt lilla barn, mäktig kärlek som man inte upplevt tidigare? Den bara finns där direkt. Många har också svårt att ta in hur man ska kunna älska ett syskon till sitt barn i framtiden lika stort, kan man älska en till så mycket som man gör för sitt första?
Det här är något jag aldrig har kunnat identifiera mig med. Som tur är har jag hört andra kvinnor som upplevt som mig också men det verkar inte vara det vanligaste.
Minns när mitt första barn föddes, och de la honom hos mig, det jag tänkte mest just då är att jag hade lite svårt att förstå att det var färdigt efter två dygns helvetesvärkar. Jag var glad att han mådde bra och var frisk och reagerade på att han inte såg sådär kletig/småläskig ut som vissa nyfödda kan se ut. Men jag kände ingen stor kärlek, inget bubblandes av mäktiga nya känslor. Blev faktiskt besviken och trodde att det var nåt fel på mig (hade läst så många förlossningsberättelser och hade längtat efter att få uppleva denna magiska stund som alla pratat om).
Tyvärr började en kraftig kolik redan första dygnet på BB med Kian som knäckte en som nybliven förälder, det var svårt att bygga upp det där starka bandet mellan oss, han skrek hela dagar och kvällar, sov av utmattning på natten men klistrad på mig. En förlossningsdepression sköljde över mig. Sakta men säkert kom den stora kärleken till mitt barn. Men det var jobbigt att läsa och höra om alla andra föräldrar som fick uppleva det där magiska bubblandet av kärlek vid första ögonkastet.
När Minelle föddes var det likadant igen, glad att hon var här och frisk men inte så mycket mer än så just vid födelseögonblicket. Men känslorna till henne kom nog fortare, det var inte främmande och nytt att få ett barn och hon hade mycket lättare variant av kolik, ingen depression, så det gick lätare.
Det här med att vara orolig för om man kan älska en till lika mycket var jag aldrig orolig för, har aldrig förstått den tanken riktigt? Varför skulle man inte kunna det? Alla andra som t.ex. ens föräldrar älskar ju alla sin barn lika mycket. Men samtidigt är vi olika och det här är bara hur jag tänkt och upplevt det hela.
Tycker att det kan vara bra att höra hur olika det kan vara. Tror också att många mammor kan må dåligt i hemlighet pga detta, det är inget man vågar prata om att man inte älskar sitt barn villkorslöst första sekunden man fick se bebis. Ibland tar det tid!
Men sen står vi där alla föräldrar och älskar sina barn något oändligt!!!! 🙂
Hur var det för dig?
Jag hade väldigt svårt att ta in själva graviditeten, hade redan då svårt att påstå att jag älskade mitt lilla barn i magen eller att jag längtade efter att få träffa den. I efterhand ångrar jag att jag inte tog reda på könet, det hade nog underlättat för mig att kunna längta efter min son. Då var det bara en könslös bebis i min mage, inte MITT barn.
Efter förlossningen kände jag samma som du. Bra att han var frisk och att allt gick bra men nu då? Nu hade jag ett barn.. Eh jahapp då var det klart.. Tog några dagar eller någon vecka innan känslorna satt sig lite bättre. Nu älskar jag honom högre än himlen!
Jag tror också att man behöver prata mer om sånt här. Jag vågade aldrig berätta för min barnmorska om hur jag kände under graviditeten. Gillade inte att berätta för folk att jag var gravid för det kändes så overkligt. Typ som att man stod och ljög dom rakt upp i ansiktet.
Förstår dig precis. Man vågar inte säga något, då kollar de väl snett och oförstående på en. För det verkar så självklart att det starka bandet ska finnas där från första stund. Jag tycker det blev mer verkligt av att ta reda på könet och kunna bestämma ett namn redan i magen, då pratade vi om kian och inte bebisen.