Tänkte massor på det här idag, att man omedvetet strävar efter att vara perfekt förälder. Man jämför sig med alla andra runt omkring sig. Man ska vara lika bra och duktig som alla andra är. Man lägger press på sig själv och känner samtidigt dåligt samvete för att man inte kan nå upp till allt detta. Jag tror att det är vanligt och jag tror att det är inget man går runt och tänker på eller är medveten om. Jag har i alla fall kommit på mig själv att känna/göra såhär och insåg att det är idiotiskt och gör bara att man blir stressad och mår dåligt. Några exempel är :
* Man ska laga den perfekta maten till sitt barn (helst inte köpa barnmatsburkar) och all näring ska finnas med och i rätt konsistens.
* Man ska ständigt hitta på roliga aktiviteter
* Öppna förskolan, busborgen och babysim är nästan självklarheter kan jag känna, det bästa/roligaste för barnet
* Man ska leka hela tiden med sitt barn och göra sitt barn nöjd hela tiden
* Man får inte bara ha tråkigt
* Man ska ha superkoll på viktkurvan, och barnet får inte vara för tunn eller för kraftig
* Mammaträffar, föräldragrupper, fika med andra mammor
* Stressen över ett syskon, båda ska vara nöjda jämt och det är ju ”jättehemskt” om ena ungen får skrika lite och vänta en stund
* All forskning hit och dit som man nojjar ihäl sig av
* Sen tänker jag på stressen över att hemmet ska vara perfekt, det får inte vara stökigt/skitigt.
Nu menar jag bara att man lätt kan överdriva och skapa stress istället. Om man tänker efter ordentligt så undrar jag om barnet kommer bli sjuk/inte växa ordentligt/få näringsbrist eller liknande om det inte blir den bästa maten hela tiden? Kommer han/hon få problem i livet för att det ibland var skittråkiga dagar och för att just han/hon aldrig fick gå till Öpnna förskolan eller på babysim? Är det fel att barnet får lära sig att dela med sig och att inte ha föräldrarnas uppmärksamhet hela tiden på dygnet?
Jag hoppas ni förstår vad jag menar för jag är inte helt duktig på att formulera mig på bästa sätt alla gånger. Jag tycker inte det är fel att göra aktiviteter eller gå på babysim, det är inte det jag menar. Men det där med att vara perfekta föräldern, varför lägger man den pressen på sig själv och känner sig misslyckad när man inte når upp dit?
Det är inte synd om mina barn! Men varför känner jag så ibland? Bara för att jag inte tog Kian till poolen idag i fina vädret utan vi var inne och kollade på en film tillsammans? (jag känner: hemska mamma, stackars barn) Men var det verkligen synd om Kian??
Det viktigaste är väl ändå att man ger sitt barn kärlek och finns där och gör sitt bästa som förälder? Eller har jag fel?
Senaste kommentarer