På eftermiddagen blev det bilrally, första gången för mig. Men det var ingen smart idé att ta med barnen. För det första stod hela pupliken längs värsta stupet ner mot banan, fanns inget staket och det var brant och egentligen ganska lätt att snubbla och falla ner, långt ner. Men det var visst bara jag som tänkte så. Men aldrig i livet att Kian skulle få springa omkring där lixom! Fatta hur lätt han skulle kunna ramla ner!!! Men min karl verkade tycka att jag överdrev (?!).
Obehagligt, och då att få en överkänslig väldigt gnällig Kian att sitta lugnt i vagnen var ju omöjligt. Minelle blev också grinig och hungrig. Jag blev sur pga av branta stupet, griniga ungar och sen att vänta en halvtimme innan det ens började lixom och sen när det äntligen startade tävlade bilarna bara om att komma närmast idealtiden så de körde lugnt i 50 km/h typ. De snabba bilarna skulle komma senare men vi fick ge upp. Stackars min biltokiga karl som sett fram mot detta och så blir det så, men så är det med småbarn. Han får åka själv nästa gång.
Tack så mycket Helen!
Han har ju ögon och håret efter sin far sen finns det en del från mig också hehe. Men de har verkligen samma blick och lika till sättet.
Jo du har rätt, en hund är som ett barn, sen kan den ju vara mer eller mindre jobbig/krävande. Jag försöker hitta den rätta hunden, men det är svårt, mycket som ska stämma. Ja vi gör det inte lätt för oss hehe, men vi vill gärna ha en hund. Vi får se hur det blir. 🙂
Jättefina barn du har. Pojken ser ut som han är väldigt lik sin far :). Och om hund, jag är ingen hundmänniska och ni vet ju bättre än mig såklart, men det blir väl lite som ett tredje barn kanske, fast hårigare 😉