Just nu..
Kian 5 år har börjat få raseriutbrott. Han testar oss ordentligt! Blir det ett nej testar han att gå så långt som möjligt tills vi sliter vårat hår och då fortsätter han en bit till. Det slutar bara med förtvivlade föräldrar som inte vet hur de ska hantera situationen och en son som vrålar och skriker hysteriskt. Han har blivit kaxig och vill bestämma allt själv, t.ex. vägrar han att lägga sig på kvällen. Han ifrågasätter och pratar nonstop, det händer mycket med honom just nu. Eftersom han är äldst så blir alltid nästa steg även nytt för oss föräldrar.
Minelle strax 4 år har även hon börjat få mer extrema utbrott, minsta lilla nej så exploderar hon och skriker, springer undan för att grina och skriker samtidigt ”jag älskar inte dig mamma!!”. Hon har också hamnat i någon liten kris där hon vill vara liten och en bebis. Hon vill ha hjälp med allt och vägrar att försöka själv fast hon kan det. Hon vill prata som en bebis och behandlas som en bebis.
Ines ca 1,5 år testar oss också, säger ifrån mer och jäklas gärna. Hon klättrar och kommer åt allt, öppnar grinden och ytterdörren, låser badrumsdörren. Ibland hoppar hon över sovstunden på dagen.
Det händer mycket med våra småkottar just nu. Det är både roligt och jobbigt. Jag vet att det kommer utvecklingsfaser regelbundet och det är bara att härda ut men ibland är det ordentligt påfrestande eftersom allt blir mer intensivt och mycket konflikter, inte vet man heller hur man som förälder ska hantera allt??!
I år av sömnbrist, skrik, blöjor, bärande, utdragna läggningar, att vara otroligt låst, trots, bråk, passande och jagande, klä på och av, servera allt, matkladd med mera med mera…
Och så får man ofta höra från folk ” Njuuuuut medan de är små, Njuuuuut! ”, vänta bara, ” små barn små problem, stora barn stora problem ”.
Det kokar i mig när jag hör dessa ord! Hur kan man förminska vårat liv och hur tufft vi kanske har haft det? Det är uppenbart att dessa människor med vuxna barn har glömt bort hur slitigt det faktiskt är att ha små barn. Dessa människor kan ju leva mitt liv en vecka så får de bli påminda om hur det var.
Visst, att vara ett vrak pga sömnbrist och att konstant passa barn och kaos hela dagarna är små problem men nog fan är det påfrestande och så pass att man tillslut kan bli utbränd. Att ens tonåring inte kommer hem på kvällen och man dör av oro eller att tonåringen fastnar i en ätstörning /droger/kriminellt gäng mm , det är stora problem och jag får ont i hjärtat bara jag tänker på det men jag kan ändå bli förbannad när man förminskar våran tillvaro som den har varit och är idag. Det finns många saker som är rena semestern när det gäller att ha stora barn mot små barn men självklart kommer det alltid nya utmaningar.
Jag tror att det beror mycket på hur man är som människa, vad hanterar just du lättast, små barn eller tonåringar med allt vad det innebär? Det beror också på ditt barn. Har du ett litet barn som är lugn och pysslig eller en vild busunge som är överallt och inte lyssnar? Har du en lugn tonåring som sköter skolan bra och sportar och håller sig hemma? Eller har du en tonåring som säger emot och gör revolt och helst är borta hela kvällarna?
Hur fan kan man använda sitt egna liv med barn som ett facit för hur det ska bli för andra familjer? ! Du ( du som vet bäst) vet ingenting om hur dessa 5 år har varit för oss och du vet inte hur mina barn kommer att vara som tonåringar eller hur vi kommer uppleva den tiden. Jag blir bara så trött på detta!!
Njuuuuut, njut! Ja jag försöker njuta mellan blöjbyten, skrik, hav av leksaker, vakna ungar på kvällar och nätter!
Nee nu låter jag grinig och otacksam här, blir bara så irriterad när folk håller på sådär. Det kommer stunder som är magiska där mammahjärtat smälter, de är fantastiska mina barn, mina tre hjärtan och skatter. Jag ångrar ingenting men jag är ärlig och säger att det inte har varit helt lätt. Att börja småbarnslivet med två kolikbebbar och en med mjölkproteinsöverkänslighet och så en förlossningsdepression på det, inte roligt.
Hänger ni med eller blev det rörigt nu? 😛
Senaste kommentarer