Jag får be lite om ursäkt att inläggen kommer glest, det är helt enkelt så att wordpressappen fortfarande krånglar och därför kan jag bara skriva inlägg via datorn och där sitter jag inte alltid lixom, tråkigt.
Fokus har legat på kalasen för Ines, nu är det över. Ni vet att jag ofta berättar om att det krävs tre separata kalas varje gång ett barn här hemma fyller år. Ett kalas är med makens familj och släkt, ett annat kalas för min familj, ett tredje kalas där det kommer vänner med sina jämnåriga barn. Då har vi inte ens börjat med kompiskalas som jag märker har börjat för Kian, han blir bjuden på kalas hela tiden av kompisar från skolan och fotbollen. Jag har grubblat mycket på detta. Nu ska jag vara ärlig och säga hur jag faktiskt känner kring alla dessa kalas!
Till en början var det riktigt roligt och inte så omfattande, jag älskar att baka, styra upp och och fixa, det har ni nog märkt hehe. Jag har inte ens släppt in min man i detta utan skött allting själv och så har det varit ända sen vi träffades för snart 8 år sen. För varje barn som föddes till världen så blev det ju snabbt mer och mer kalas, det är ju också högtider och våra egna kalas att ordna inför, också helt på mig. Jag har märkt hur jag har tyckt att det blivit jobbigare och jobbigare för varje år och nu har det till och med blivit jobbigare för varje kalas. Jag vill så mycket men jag orkar inte längre, det har blivit alldeles för mycket, så pass att jag mår riktigt jävla dåligt inför varje kalas, ska man behöva känna så? Få ångest och stress inom sig när barnets födelsedag börjar närma sig??
Att baka är kul men på varje kalas räcker det oftast inte med en tårta/kaka utan det behövs minst två och då är det ju tre kalas på det också, samt allt runtomkring, kakor och bullar och allt vad det är. Det blir så ofantligt mycket att stå i, och all storstädning som ska göras inför varje kalas, inbjudan, köpa presenter, baka baka baka, handla allt inför kalasen, planera, blåsa upp ballonger, fundera ut lek eller något skoj till barnkalaset, lyckas hitta dagar och en tid som funkar trots att JAG bara är ledig en dag i veckan. Allt detta ska jag fixa, min man gör ingenting av det och det har alltid varit så. Det enda han behöver ha koll på är vilken dag kalasen är annars märker inte han av nån skillnad medan jag får lägga minst 1-2 veckor på dessa förberedelser inför kalasen, städa och baka tills jag nästan blir sjuk, och sen ska man ha ork kvar att vara värdinna och social på själva kalasen också.
Jag orkar inte mer. Jag är ingen supermamma, ingen superkvinna, jag är en känslig människa med alldeles för höga krav på mig själv och dessa jäkla kalas har gått överstyr och jag orkar inte må såhär dåligt inför varje kalas. Så ska det inte behöva vara och jag känner att min man inte förstår alls, men hur ska han kunna förstå? Han har ALDRIG ordnat ett kalas själv sen vi träffades och han är ju inte jag med alla mina svårigheter, så hur kan han förstå?
Man kan ju köpa färdigt fika men så dyrt som det skulle bli så skulle vi ju bli ruinerade och jag vill ju baka själv. Helst skulle jag bara vilja lägga ner hela skiten men så kan jag ju inte göra. De lösningar jag har kommit fram till är att vi får börja dela upp ansvaret för kalasen, kalaset där makens familj och släkt kommer är betydelsefull för honom så då kan han hädanefter ha hela ansvaret för det kalaset, jag tänker varken skicka inbjudan , städa eller baka, jag vet inte hur maken kommer ta detta men han får fixa det på sitt sätt. Det kommer dock vara enormt svårt för mig att faktiskt inte göra något och att acceptera att han får göra på sitt sätt. Jag ansvarar för när min familj kommer och de är ändå bara fem personer, vi blir alltså ”bara” 10 personer och då ska jag nog försöka köra på en middag istället och skita helt i att baka eller typ baka en kaka och INGET mer.
Men barnkalaset då? Där känner jag mycket press, att det ska finnas så mycket kakor, roliga tårtor, skojig dukning och så mycket av allting, samtidigt märker jag att ungarna bryr sig ju ändå inte, de är inte så värst intresserade av fikat egentligen. En annan sak jag är jättestressad över är att jag är rädd att barnen ska tycka att det är skittråkigt, har märkt tendenserna till det de senaste kalasen, så jag försöker servera någon skojig lek eller liknande men det sliter på mig. Det är åter igen jag som ska planera och fixa inför det och jag ska väl på plats styra upp och vara lekledare och jag fixar inte det. Min syster sa ” Ja men då får de väl ha tråkigt då eller hitta på något själva”. Varför håller vi föräldrar på såhär egentligen, serverar ungarna aktiviteter och lekar? Om man orkar så är det väl skoj för barnen förstås men jag orkar inte. Jag är så slut efter kalasen att jag får feber och huvudvärk. Jag tänker såhär kring barnkalaset, om jag inte orkar så köper jag typ färdig kladdkaka och en glassbytta typ och struntar i att servera de lekar, de får hitta på lekar själva. Det känns jättesvårt för mig men nånting måste jag göra för såhär kan man ju inte gå runt och må av barnens kalas! Man kanske ska städa mindre också..svårt.
Nästa kalas är makens och där har vi tack och lov bara ett kalas där hans familj och släkt kommer, jag tänkte att han skulle få styra upp det själv..
Undrar om det är nån som förstår eller känner igen sig?
Jättefin stickad tröja som Ines mormor gjort till henne!
Senaste kommentarer