Tristessen av att läsa samma bok om och om igen, eller läsa, det ska pekas på bilder och säga vad det är och sen låta som djuret. Man känner hur ögonen nästan ser i kors. Legot ligger överallt. Försöker man rita med gossen så tar det ett par minuter sen har han slängt kritorna över hela golvet som hunden tar och tuggar sönder. Samma film ska spelas om och om igen och man upptäcker ofta att man går och nynnar på de jäkla låtarna som finns i hans favoritfilmer, fast låtarna från Bilar är i alla fall bra…
Är det ok att känna såhär? Är jag en dålig förälder som tycker att det är skittrist att leka med sitt barn? Har aldrig sagt något om detta tidigare men lästa precis en artikel om just det här, kändes skönt.
Det verkar vara rätt vanligt att många känner såhär och samtidigt så har man skuldkänslor. För i dagens samhälle ska man vara sån perfekt förälder och man ska leka massor med sina barn och också älska det. Man ser ju andra föräldrar som busar och håller på massa med sina ungar.
Men det som också stod i artikeln var att man kan säga nej till att göra sånt där tråkigt/jobbigt och istället välja att göra något båda tycker är kul. Jag tänkte efter lite och kom att det finns ju faktiskt en hel del andra saker som jag tycker är kul att göra. Baka (Kian är lite liten ännu men det går lite iaf), att låta honom vara med i alla sysslor man gör (han tycker att det är skitkul), busdansa och jaga varandra, snabbhandla och då låta Kian köra en egen kundvagn och lägga i och ur varorna mm. Saker jag ser fram emot att få göra när de blir större är; baka och laga mat med de, rita och pyssla, läsa böcker( läsa ordentligt en hel bok) och mycket annat.
Det var skönt i alla fall att höra att man inte är sämre förälder för att man tycker det är aptråkigt med lekandet ibland, man får helt enkelt fokusera på det vi båda gillar! Sen är det klart att jag försöker göra de där mindre roliga sakerna också för barnens skull 🙂
Senaste kommentarer