Tänk så annorlunda mitt liv såg ut förut. Har nästan svårt att fatta att jag står här idag med en egen familj, hus, hund och katt, körkort (hade ett helvete och vara nära att ge upp körkortet), ett bra jobb som jag också kämpade hårt för. Jag var ju den där eviga och typ enda singeln på jobbet som längtade efter barn.
Bodde i min lilla etta och jobbade på som en galning. Drömde jämt om det liv som jag har IDAG, ja, fast i drömmen fanns inte allt det jobbiga med förstås hehe, det hör ju bara verkligheten till 😉
Ibland blir jag arg på mig själv att jag nästan blir förblindad av allt dåligt och inte ser allt det underbara jag har, för det har jag ju, allt jag nånsin velat ha. Så varför måste man bli så nere eller negativ? Tyvärr har jag en förmåga att lätt bli nedstämd eller orolig för saker som inte ens har hänt. Försöker tänka på det och skaka av mig allt dåligt, för dåliga dagar hör till livet. Iställer uppskattar man de bra dagarna så mycket mer, är det inte så?
Visst är det otroligt frustrerande när barnen bara skriker och river ner allt, vaknar på nätterna, slänger maten på golvet, men hur fantastiskt är det inte när man får sin första puss av sin två-åriga son? När bebisen helt plötsligt säger mamma, stoppar tummen i munnen och gosar in ansiktet mot din hals? Det slår allt det jobbiga helt klart!
Senaste kommentarer