Kian har ett ordentligt humör, har han alltid haft, han är så envis samtidigt och tar inte ett nej, allt ska vara på hans sätt. Jag går dock inte med på att han domderar och styr hela tiden och han blir så arg. Hans pappa är mer så att han gör som han vill inom vissa gränser men försöker mer att hålla honom nöjd hela tiden.
Så därför sitter ungen nästan jämt i sin pappas knä (istället för egen stol..) när vi ska äta middag och aldrig i mitt knä, skulle jag aldrig gå med på. Men jag märker att han testar mig mer, ”bråkar” mer med mig, eftersom jag inte gör som han vill. Säger jag nej så blir han arg och slår på mig eller kastar grejer, skriker och sen går han och ska ”tröstas” hos pappa.
Blir lite ledsen, jag känner mig som den dumma mamman. Pappig har han blivit också. Samtidigt måste han ju kunna ta ett nej, han kan inte bestämma över hela familjen. Men det är svårt, när man känner sig dum lixom.
Han har ju fått mitt humör, känner igen mig i honom och det värsta är att jag har svårt att hålla mig lugn utan jag tappar tålamodet och blir arg. Jag vet ju egentligen att det bara gör allt 10 gånger värre. Pappa kan hålla sig lugn men han han fungerar på ett annat sätt också och lever ju också med mig och mitt ruskiga humör.
Måste hitta ett sätt att hålla mig lugn, svårt ibland när han har skrikit hysteriskt i några timmar medan man försöker äta middag och det ursprungliga felet var att han kanske fick fel glas eller att vi ville att han skulle dra upp ärmarna typ..
Senaste kommentarer