Pappan i familjen är lite sur och ledsen kanske hehe. Det är mamman som gäller för både bebisar, katter och hund i denna familj! Förstår att han känner sig utanför och inte lika viktig när det blir så. Fast han är ju lika viktig och älskad såklart och han hanterar det bra tycker jag. Om det hade varit tvärtom då hade jag totalt brytit ihop! Hade aldrig fixat att barnen t.ex. var jättepappiga och jag kanppt skulle få hålla i de lixom. Skräck hos mig är att de inte skulle tycka om mig…
Men om jag tänker förnuftigt som omväxling så inser jag ju att det inte handlar om det, om jag är älskad eller inte av mina barn. Att vara mammig och pappig kan betyda olika saker. En sköterska på BVC sa till mig att om barnet t.ex. blir ”pappig” helt plötsligt så kan det betyda bara att ”Just nu vill jag lära känna pappa mer” så det betyder inte ”Nu överger jag dig mamma för alltid och vill bara ha pappa istället” som jag får för mig.
Men som det är nu så har Kian varit väldigt mammig sen han blev 9 månader, fast nu är det inte lika starkt alls. Minelle har precis börjat bli mammig och ska till mig så fort hon ser mig. Katterna har alltid kommit och gosat med mig och lägger sig bara hos/på mig i vår säng på natten. Diesel lyssnar mest på mig och blir mer ängslig om just jag går iväg. Mammas bebisar! Haha, det blir väl tvärtom sen antar jag? Det kanske går i perioder och växlar om när han är pappaledig? Frågan är: ”Hur fan fixar jag det?!!” Ja, jag har en del problem, I know! haha.
Vi har likadant. Thea var VÄLDIGT pappig när hon var nyfödd, eller ja, väldigt liten. Men nu när hon blivit lite äldre (från 7-8 mån) så är hon super mammig! Så fort hon ser mig så MÅSTE hon vara hos mig. Det ska helst vara jag som bär på henne och är vi ute och går så måste jag ha henne vänd ifrån mig i vagnen annars vägrar hon sitta kvar. Det är såklart jättemysigt att hon vill vara hos mig så mycket men måste erkänna att det blir jobbigt när hon blir galen bara man går ut ur rummet och bara pappa är kvar:( Men det går väl i perioder:)