FAMILJEN KAOS!

Idag klippte jag en kund, hon berörde mig väldigt och efteråt vare jag tvungen att gå iväg till personalrummet och bara samla tankarna. Nu tänker jag på hennes historia hela tiden och det gör ont i hjärtat, livet är så jävla orättvist.

Hon blev en dag mamma, mamma till en son. Nånting var fel, han kunde inte gå eller lära sig cykla. Det visade sig vara en sjukdom där musklerna förtvinar och till slut lägger kroppen av. Först fick hon ingen hjälp utan läkaren kallade sonen för lat, men hon slog näven i bordet och vägrade gå därifrån utan en remiss. Sonen var 5 år gammal när en känslokall läkare slänger ur sig att han kommer bli rullstolsbunden vid 10 år och han dör kring 20 år. Mamman grät förtvivlat. Sonen förstod inte varför mamma var så ledsen. En dag kunde han inte gå eller stå alls längre. Men han var duktig i skolan, högsta betyg men han sa själv att varför ska han anstränga sig om han ändå inte har en framtid, om han ändå ska dö? Hans sista ord innan han dog 18 år gammal i mammans famn var ”Jag vill inte dö..”. Det här är något som bara drabbar killar och det finns en ärftlighet. Hon skaffade aldrig ett till barn. Hennes syster hade fått en son och en dotter. Hon rådde sin syster att inte skaffa fler barn eftersom denna sjukdom kunde drabba även hennes barn, söner. Ändå skaffade hon ett till barn, en son. När mammans enda barn och son dog vid 18 år föddes systerns andra son. Han fick dessvärre sjukdomen och dog 20 år gammal.

Förstår ni att jag fick stå där som frisör och höra denna fruktansvärda historia??! Det högg i hjärtat, speciellt när hon sa att han var 5 år gammal när de fick beskedet. Det hade kunnat vara jag som fått det beskedet om min 5-åriga son Kian. Jag kan inte föreställa mig den chocken, paniken, sorgen. Hur tacklar man det, att ens barn ska tyna bort och dö? Men man ska få ha honom hos sig ända till 18-20 år och sen förlora honom. Hur gör man för att inte tyna bort själv och dö av hjärtesorg? Hon fick bara ett barn som hon fick begrava och vågade aldrig skaffa fler barn.

Här sitter jag och gnäller över trotsiga barn…jag skäms. Jag har tre friska barn, TRE! Hon fick bara ett som hon miste. Här sitter jag och suktar efter lite ”egentid” , tid för mig själv. Hon kan aldrig krama sitt barn igen. Jag har chansen att en dag få bli farmor/mormor och denna kvinna blev mamma men kommer aldrig får egna barnbarn. Jag klagar över att jag är så låst, att det är svårt att få nånting gjort med små barn i hasorna, den här kvinnan kommer för alltid att leva med alla minnen och en sorg i sitt hjärta.

Jag skulle aldrig överleva om jag förlorade min familj, mina barn. Jag har det så jävla bra, aldrig har det hänt något allvarligt, inget har gått fel, jag har en son och två döttrar, de är här och jag kan krama de när jag vill, jag hör deras skratt varje dag, de berättar att de älskar mig, vi är en familj. En oro finns hos mig, en dag kan allt förändras, en dag kan jag vara den där mamman som får panik/hjärtesorg, hur får man bort den där oron?

Här sitter jag och gnäller, fyfan. Hon öppnade upp ögonen på mig, jag fick en tankeställare. Jag har min man, mina barn, mina hundar, jag är så tacksam. Den här historian kommer jag aldrig att glömma.