Idag är jag väldigt orolig och nervös. Jag vet ingenting om hur dagarna kommer se ut framöver. Jag ska till läkaren i eftermiddag och jag har ju ingen aning om vad hon kommer att säga.
Jag har skrivit en text till henne om allt jag vill ha sagt, ja pinsamt men jag har så svårt för att få fram allt på ett bra sätt inför någon face to face. Hon får läsa texten och så får man prata kring detta sen. Ohhh ångest.
Annars då? Noomi har gått klart sin valpkurs och hon kom hem med ett diplom och en gobit igår. Ungarna trivs jättebra på dagis och rutinerna blir bättre nu när de få gå där mer regelbundet. Imorse sprang till och med Ines in självmant på sin avdelning och gav sig in i lekrummen utan att bry sig om mig eller bli ledsen. Maken kämpar på med jobb, en deppig fru, åker iväg med barnen på helgen, går på föräldramöten själv, fixar bilar och fixar på olika saker här på gården. Duktiga han!
Jag kämpar med att få till lämningen till dagis utan allt för mycket utbrott, är mycket med hundarna och sover en del, gör ett par måsten om dagen till skillnad från förr (så många måsten som möjligt på kortaste tiden) tar en promenad ibland, träffar syster mer än tidigare och pratar mycket med henne, får också hjälp av henne. Jag har det väldigt tyst och osocialt nu, hemma för det mesta och försöker att inte stressa /pressa eller göra för mycket. Det här är så otroligt ovant för mig.
Jag har sån tur som bor som jag gör! Här slipper jag massa folk/grannar/trafik/ljud. Det är bara naturen, gården, hundarna och jag slipper ångest. När ungar och kaoset kommer hem är jag utvilad och har fått en ordentlig paus vilket gör att jag lättare klarar av barn/matlagning /hem i några timmar. Jag gör det inte perfekt, utbrotten är nära men det är bra mycket bättre än för ett par veckor sen! Men än så länge har jag fortfarande inte tagit allt själv en hel dag… 🙁
Vi får se hur det går hos läkaren. .
Senaste kommentarer