Kian min lilla Kian, hur kan du helt plötsligt vara så stor??!! Jag fattar ingenting, allt började med dig, det var du som gjorde mig till mamma. Du är min första bebis och min enda son. I dig kan jag känna igen mig själv på många sätt, även när du ler så ser jag mina runda kinder och lilla ”pussmunnen”, du har också den typiska näsan från min pappas släkt och som även jag har. Du kan vara osäker och vill verkligen inte göra fel utan dubbelkollar hela tiden så du inte riskerar att göra fel, jag är exakt likadan. Du har tyvärr lärt dig tidigt vad ordet blyg är för du förstod tidigt att du blir blyg ofta, det är ett laddat ord för mig, för jag har vuxit upp med att konstant få höra hur blyg jag är, från omgivningen. Jag är ledsen Kian om du har fått ärva det från mig men jag har sett hur du har utvecklats det senaste året, du är inte så blyg längre utan tar för dig och visar mer vem du är, det gör mig glad.
Tänk vad vi har gått igenom min fina son, du och jag, mammas pojke, mig ger du mer än gärna varma kramar, du ger mig pussar och gos, svarar tillbaka att du älskar mig, men inte ens pappa får en kram, ingen får kram utom jag, mitt älskade barn.
Det startade med ett plus på stickan, halvt oväntat och mitt allra första plus, känslan var obeskrivlig, vilken kick. Skulle jag äntligen få bli mamma?? Men resan var tuff, jag vet inte hur många graviditetskrämpor jag fick gå igenom under 42 långa veckor, förlossningen var den tuffaste och den knäckte mig kan jag säga, men två dygn senare låg du i min famn, jag hade svårt att förstå att du äntligen var här hos oss, var du min? Sen började du skrika och slutade inte förrän två månader senare, de starka känslorna fick vänta lite, men jag lovar dig min son att de kom och är idag starka.
Jag glömmer bort att du faktiskt fyller 5 år detta år och den lilla pojken försvinner mer och mer, du börjar bli en stor kille och det har kommit så plötsligt. Nu pratar du och låter mer som en stor kille, du är kaxig och väldigt ifrågasättande till allt, du får mig ställd många gånger. Vart tog den lilla tomtemagen vägen och hamsterkinderna?? Nu är du slank och växer på längden. Idag får jag höra dina tankar och funderingar, dina drömmar och jag blir fascinerad över vilket otroligt minne du har!
Något mer jag kan känna igen hos dig är att du vill gärna styra upp och bestämma vad alla ska göra ” Mamma vi gör såhär, du gör det och Minelle gör det så gör jag såhär, OK?” Jag skulle alltid bestämma och styrde upp alla lekar som liten och jag är väl inte annorlunda idag 😉
Min älskade grabb, du är en fantastisk människa och jag hoppas alltid få vara en del av ditt liv, jag hoppas dock att du inte ska behöva tampas med samma svårigheter i livet som mig, och får du det så finns jag där som ditt största stöd, det ska du veta! Jag ska göra allt för att du ska få lyckas med det du vill i ditt liv!
Mammas kille, hur kan det snart ha gått 5 år redan?!
Senaste kommentarer