Jag kan ofta känna mig så jäkla otacksam men jag är ju grymt tacksam samtidigt att jag är frisör och har fast jobb på den salong jag är på sen 7 år tillbaka. Idag är det inte lätt att få jobb, inte ens med utbildning! Ändå känner jag mig ofta otacksam..
Jag vill hem, jag vill vara med min familj, mina barn, jag vill engagera mig i alla renoveringsprojekt och i planerna på ett bättre och finare hem. Jag har ett liv lixom, som jag värdesätter högt, mina barn, min man, mitt hem. Jag har aldrig haft det förut direkt..ett liv.
De första åren som frisör hade jag inget liv, det är sant. Jag fyllde mitt liv med jobb för jag hade inget att komma hem till, en tom liten lägenhet och en TV. Det var inga problem att jobba, kul och inte hade jag ont nånstans! Det var bara att köra på!
Sen fick jag en man som jag älskar, fick ett hem som jag kunde sitta och fantisera om som singel i stan, tre ljuvliga barn, djuren…ett liv!
Jag tycker om att vara frisör och som sagt jag tycker om min arbetsplats men hjärtat vill hem hela tiden, jag har svårt att fokusera och släppa allt som jag vill göra hemma. Att också känna att hela kroppen värker och skriker efter en arbetsdag är inte särskilt kul i långa loppet. Ja det gör ont i de flesta kroppsdelar vilket stör en rätt mycket under arbetsdagen om man säger så.
Jag som har min lilla ”kris” just nu med att lägga ner bebisverkstaden för gott och då möter mina 4 gravida kollegor på jobbet, de är så glada och förväntansfulla, magarna är så fina, en var på ultraljud idag, de drömmer sig iväg och längtar efter den lilla, de bara tindrar, de är så vackra. Jag vet exakt hur de känner sig…Det är så kul att få ta del av deras gravidresa via jobbet, att följa de, att glädjas för de, fina kollegor! Men det blir tuffare för mig att släppa detta…
Jag vill hem, jag vill dona i trädgården och baka till eftermiddagsfikat efter en ”jobbdag” på gården, en sån där solig och mysig hemmadag med familjen. Jag älskar såna enkla dagar. Det är vårat liv det 🙂
Samtidigt tycker jag om att arbeta och träffa kollegorna, att komma iväg också. Jag skulle aldrig bli lycklig som ”hemmafru”, jag måste jobba med hela kroppen och själen. MEN jag känner inte riktigt så nu..jag dras för mycket till mitt liv utanför jobbet, barnen är små, jag vill inte missa saker, jag vill finnas där men det är ju omöjligt att lösa.
Kan det vara så att mitt bebissug delvis beror på att jag vill hem? Förstår ni hur jag menar? Att jag vill dels få vara i min älskade preggovärld/planera bebbe-värld och samtidigt få vara hemma som mammaledig, att vara hemma med barnen och fokusera på hemmet? Om man gräver i mitt ologiska egoistiska bebissug så tror jag dock att det handlar om många faktorer som skapar detta frustrerande bebissug. Kanske bäst att inte rota i det? Jag måste ju ändå lämna den världen…
Som tur är längtar jag enormt efter ”mitt nya liv” som både student/blivande uska/jobba lite som frisör/mer familjetid/valpköp. Jag har mycket att se fram emot!
Jag trivs ju som frisör också dock i liten dos, kommer att kämpa för att få jobba några timmar emellanåt på salongen även som undersköterska. Men jag ska vara ärlig också säga att det är tufft att gå till 19.00 ( otacksam var det va?), dels pga arbetsskador och mentalt där det är mycket olika tankar och känslor som påverkar mig. Jag vill hem..
Jag älskar att jobba söndagar ( förutom att det är just söndag) för det är 4 timmars arbetsdag, det betyder kort dag och inte lika tungt och samtidigt en hel del familjetid.
Det är svårt att förklara alla känslor jag har, vet inte om nån begrep sig på detta inlägg? För min del handlade det nog mest om att få ut allt bara för det fyller upp huvudet hela tiden,,,grubbel grubbel.
Då fick jag i alla fall lätta på trycket i skallen och ut kom detta obegripliga inlägg 😉
I hjärnan på Janina..och det finns jävligt mycket mer att hämta där..sånt här grubbel och känslor..
Senaste kommentarer