Har ni haft en bra julafton? Hoppas det! Kanske är ni fortfarande i full fart att fira jul på olika håll? Här är vi klara med julen i stort sett!
När det gäller julafton för min del så blev det lite blandade känslor. Jag är lite för instabil för att få till såna här stora ”tillställningar”. Jag klarar inte riktigt av kaoset som barnen skapar, det är bara för mycket just nu. Det här vet ni men detta påverkade julen för mig tyvärr.
Alla var trevliga och glada, ungarna hade jättekul men jag höll på att kollapsa under julklappsöppningen. Flydde iväg till badrummet till slut och då började det forsa blod ur näsan också så jag blev kvar där ett tag.
Jag är dessvärre en kontrollmänniska som gärna vill att saker ska ske på ett visst sätt och det går ju inte riktigt ihop med små barn och kanske inte på julafton heller, så jag får kaos i huvudet när saker inte går som tänkt.
Det bästa jag vet är att få se reaktionen från personen som öppnar paket jag har ordnat åt denna, att få prata om vad tanken var med den klappen. Jag hade längtat efter att att få se barnens reaktion på varje klapp och se vad de fick av alla andra, hade längtat efter att få se makens reaktion när han öppnade paketen från mig. I verkligheten satt jag där med tre ungar som rev upp paket samtidigt i 180, Ines var grinig så henne skulle jag underhålla och på nåt sätt hjälpa henne öppna hennes allra första julklappar, där satt jag själv med de och ljudnivån var hemsk. Alla öppnar till höger och vänster!! Ville se reaktionen från svärföräldrarna när de skulle se fotoboken som jag gjort till de med alla minnen vi har samlat på oss dessa år, så stressad försökte jag hinna med det också. Jag är inte uppväxt så, i min familj öppnar man ett paket i taget ( men vi var ju ”bara” 6 personer också).
Jag hade pratat med maken innan om att jag ville att i alla fall våran familj (jag, make och barn) kunde öppna tillsammans men en i taget. Mitt i kaoset ser jag karln öppna paketet från mig, långt borta i ett jävla hörn. Han hade hellre satt sig med bror och far. Där kände jag mig så grymt besviken och ledsen ( många tycker nog att det är galet överdrivet, det är ok, men jag kände så). Jag ville ju att vi skulle vara tillsammans som en familj och öppna paket, se Kalle och allt annat. Men jag fick känslans av att jag försökte leva upp till allt det här helt själv medan han satt på annat håll och inte ville vara med oss typ, jag med barnen jämt.
Mini var som hon brukar, en virvelvind, det var fullt upp att hålla koll på henne och säga till och hålla på, Ines var låst vid mig. Fyfan, jag ville bara springa därifrån. Aldrig kan man bara få sitta ner som alla andra och ha mysigt, lugnt, kunna vara social och äta gott. Med små barn är ALLT stress och 180 konstant, är så trött på det.
Nu förstår jag såklart att det är mycket såna här känslor för att allt känns tungt nu och för att jag är less. Det blir nog lättare när de blir större, nu är de ju rätt små ännu. Det är bara vi som har barn också. Tur att de ( karlns sida) skulle ses och äta gott idag utan oss, så de får lugn och ro också utan vårat kaos.
Usch, hade så dåligt samvete för nog märkte vissa att jag inte var glad eller med riktigt, var helt nere i slutet och helt tömd på energi. Jag hoppas att ingen trodde att det var pga de. 🙁 Var tvungen att skicka ett litet sms till svärmor och ursäkta mig och förklara lite att mitt mående inte är på topp just nu. Hon skickade tillbaka så fina och tänkvärda ord, kändes riktigt bra!
Ojdå, hade inte tänkt skriva något men behövde visst lätta på trycket lite..
Bildregn då!
Senaste kommentarer