Det är lite läskigt på olika vis att skaffa barn, det finns så mycket hemskt som kan hända de. Det finns ju vissa saker som inte så sannolikt att det ska hända, men det kan hända. Sen finns det mycket annat som är mer troligt att det kan hända, vidrig tanke.
Skolan skrämmer mig mycket, av allt man har sett i skolan när man gick där själv så känns det så läskigt att ens egna barn ska gå igenom alla dessa år i skolan. Men förhoppningsvis är deras skola mycket bättre än den jag gick i. Jag har sett många människor blivit mobbade på olika sätt, vissa personer/gäng var man livrädd för, riktigt elaka ord, hånfulla skratt, sticker du ut det minsta lilla så attackeras man. Tänk om mitt barn blir ett mobboffer där jag står som förälder maktlös och inte vet hur jag ska hjälpa mitt barn? Blir mitt barn den som mobbar?
Pedofiler är en av en förälders värsta mardröm, och tyvärr finns de överallt. Tänk om mitt barn luras iväg av en vidrig pedofil? Det känns dock mycket tryggare att vi bor på landet, inga grannar, inte så troligt att en pedofil ska stryka omkring här ute. Skolan som barnen ska gå på är liten i en lantlig fin miljö, känns bra. Visst pedofiler finns överallt, tyvärr ofta där det finns barn 🙁 I stan däremot är det svårare att ha koll, så mycket folk i rörelse, mycket barn, mycket lägenheter och hus. Vågar man släppa iväg sina barn själva? Låter man de gå själv till lekplatsen eller kompisen?
Jag pratade med en kollega idag som berättade om ett fotbollslag, pojkar och en tränare som hade tjafsat på de. Han hade till slut tvingat en pojke att suga av honom (!). Han åkte i fängelse men är idag frisläppt. Alltså förstår ni, ur en förälders perspektiv så är det ju helt fruktansvärt. Man har trott att man gjort något bra för sitt barn som får gå och spela fotboll, man tror att barnet är tryggt där och så händer det som bara inte får hända. Jag ska ju sätta Kian i knattelaget här snart, nu tänker ju inte jag att han ska drabbas av samma sak, men det är bara så hemskt att sånt kan hända, att man ska behöva känna den oron som förälder, att världen faktiskt är så jävla störd.
Jag minns tillbaka när var runt 7-9 år, gick i lågstadiet, bodde i lägenhet och vi var mycket ute och lekte, med kusiner och kompisar, jag och Denise. Det fanns pedofiler och knarkare omkring oss, det gör det väl överallt utan att man vet om det, men visst visste vi att det fanns där, vi flyttade innan jag började mellanstadiet sen. Som vuxen förstår man situationen på ett helt annat sätt än som barnet som stod där och inte begrepp allvaret i det hela. Jag minns en man som kom fram till mig och syster och ville ge oss godis, han försökte locka med oss. Vi sa nej och gick i alla fall, men jag tror att jag för en stund tvekade lite också, som sagt, man förstår inte på samma sätt som en vuxen.
Jag kan berätta om en annan händelse under denna period som var bra värre men som jag såklart inte brukar prata om, men inte fan ska jag skämmas över det, jag var ju bara ett litet barn som inte förstod. Jag, syster och kusiner lekte ute på en tennisplan, mitt på dan då en äldre man kommer fram till oss. Kusinen verkade veta vem det var, att man skulle akta sig för honom, hon sprang och syster också, jag hann inte med riktigt utan blev kvar och han kom fram till mig. Han verkade lugn och trevlig, småpratade i ett par minuter. Plötsligt tar han sin hand och placerar den mellan benen på mig och smeker lite och säger ”Mm det här är skönt det”. Jag fattade ingenting, var helt ställd. Jag förstod inte riktigt att det var fel det han gjorde men tyckte såklart att det var jättekonstigt. Jag gick därifrån och sen sprang vi upp till faster och berättade. Ett tag senare berättade faster för mig att han satt i fängelse. Fattar ni vilken vidrig gubbe?! Mitt på ljusa dan, helt öppet passar han på att tafsa på en liten flicka som inte förstår att den ”trevliga” gubben gör något väldigt fel. 🙁
Då tänker man igen på sina barn. Jag har sett och varit med om detta, hur blir det för mina små när de växer upp? Såklart ska vi lära de att inte mobba, vara elak, att inte lyssna/prata med främlingar men vi kan ju inte vara där jämt. Vi måste ju släppa ut de själva i denna värld, med blandade känslor. Just nu känns det skönt att de är ännu små och ”bara” går på dagis, det känns som att man som förälder har hyfsat bra kontroll just nu, men snart är de i skolåldern och de frigör sig mer och mer från oss, vill iväg och vi kan inte skydda de. Jag vet att man inte kan gå och tänka på allt som KAN hända men jag är ju en sån som tänker…to much.
Som sagt, lite läskigt är det att skaffa barn, man älskar de ju något oändligt och vill inte att något hemskt ska hända de. Samtidigt måste de få lära sig hur världen funkar, den är inte rättvis och inte snäll alla gånger. Vi kan inte skydda de jämt ju och vi kan inte gömma de för världen direkt, alltså bör jag släppa på kontrollen..Svårt.
Senaste kommentarer